De häftigaste låneförhandlingarna i den finska statsskuldens historia fördes i oktober 1867. ”Et är dock visst: så stor ovän har jag ej, att jag skulle önska honom genomgå de åtta dagar jag här i Berlin upplefvat”, skrev Reinhold Frenckell till Finland. Vad var det frågan om?
De hårda förhandlingarna ägde rum i Berlin, endast några år efter storfurstendömet Finlands första utländska obligationsemissioner. Finland representerades i förhandlingarna av Finlands Banks direktionsmedlem Reinhold Frenckell, medan motparten var en av Europas mest inflytelserika bankirer, Mayer Carl von Rothschild. Förhandlingarnas intensitet återspeglas i Frenckells egna beskrivningar.
Orsaken till de dramatiska förhandlingarna var en av de mest tragiska händelserna i Finlands historia. Det ryska kejsardömets autonoma storfurstendöme, Västeuropas fattiga och jordbruksdominerade avkrok, drabbades under 1860-talet av flera missväxtår. Av dem blev 1867 en mänsklig katastrof: i juni fanns det fortfarande snö på marken och i början av september kom frosten. Skörden gick förlorad vilket ledde till den sista hungersnöden under fredstid i Västeuropas historia, där upp till en tiondel av Finlands befolkning omkom.
Den finska senaten var i stort behov av pengar för att lindra effekterna av hungersnöden.
Den finska senaten var i stort behov av pengar för att lindra effekterna av hungersnöden. Von Rothschild ifrågasatte Finlands förmåga att betala tillbaka sina skulder när landet var härjat av missväxtåren. Han gick dock slutligen med på att bevilja ett lån till senaten i storfurstendömet. Frenckell hade satt allt på spel under låneförhandlingarna och imponerade också på von Rothschild. Han skrev efter sitt lånebeslut till chefen för senatens finansexpedition i Finland, J.V. Snellman: “Jag vet inte hur jag tillräckligt starkt kan försäkra Er, Herr Senator, att företrädaren för er regering har visat sig vara en entusiastisk förespråkare för sitt lands intressen, och jag är säker på att ni får tacka hans uthållighet och de medel han använde för att övertala mig, för att ha kommit fram till ett beslut om denna transaktion, som jag säkert skulle ha nekat alla andra än honom.”
Beröm av Tysklands ledande bankir kan med rätta ses som ett viktigt och exceptionellt bevis på kompetens. Det kanske delvis bidrog till att Reinhold Frenckell knappt tio år senare utnämndes till överdirektör för det nya centrala ämbetsverket Statskontoret. Verket inledde sin verksamhet för 150 år sedan, år 1876, för att sköta statliga fonder samt betalningen av räntor och amorteringar på statsskulden. Statskontorets uppgiftsfält har sedermera utvidgats avsevärt. Den ansvarar dock fortfarande för betalningsrörelsen för statsskulden och numera även för marknadsoperationerna inom statens upplåning och kassaförvaltning, enligt de strategiska riktlinjerna i finansministeriets föreskrift om skuldhantering.
Inlösningen av obligationerna i Statskontorets sal efter andra världskriget. Bild: Statskontoret
En mycket viktigare utveckling i statens upplåning än grundandet av Statskontoret i slutet av 1800-talet var uppbyggnaden av upplåningsinfrastrukturen. Efter det besvärliga 1860-talets början fick Finland ett internationellt banknätverk och en investerarkrets, samtidigt som Finlands namn blev känt på den internationella finansmarknaden. Finska statens nuvarande praxis för upplåning och bankrelationer sträcker sig 150 år tillbaka i tiden.
Bank- och investerarrelationerna möjliggjorde det praktiska genomförandet av upplåningen. Investerarnas köpbeslut grundade sig dock på den finländska nationalekonomins och den offentliga ekonomins skick, som kulminerar i det finländska kreditrisktillägget: Ränteskillnaden mellan finska statens obligationer i förhållande till andra staters obligationer. Uppföljningen av dess utveckling erbjuder ett intressant fönster in i Finlands historia. I sista hand återspeglar kreditrisktillägget obligationsinvesterarnas tro på låntagarens förmåga och vilja att betala tillbaka räntebetalningarna och skuldkapitalet i enlighet med lånevillkoren.
Mot slutet av århundradet sjönk storfurstendömets kreditrisk till mycket mindre än Rysslands. Den stannade på nordiska ländernas nivå när Finlands autonomi utvidgades och dess ekonomiska tillväxt påskyndades. Till skillnad från vad som brukar vara fallet i stormakterna under imperialismen upplevdes gränslandet som en mer tillförlitlig aktör på kapitalmarknaden än imperiets centrum. Finlands starka trovärdighet på marknaden förenades med integreringen av världens finansmarknader, då det klassiska guldstandardsystemet sammanförde världens finansmarknad till en stor helhet.
Mot slutet av 1800‑talet sjönk det finska storfurstendömets kreditrisk till klart under Rysslands.
Det tragiska 1900-talet med sina världskrig förstörde det internationella finansiella systemet, som först vid millennieskiftet återhämtade sig till belle epoques dimensioner. Den internationella utvecklingen återspeglades också i Finland. Den unga republiken, som blev självständig 1917, led av världsekonomins och världspolitikens turbulens och i början särskilt av det existentiella hotet från Sovjetunionen, vilket ledde till att kreditrisktillägget som riktades till Finland var stort. Finlands återgång till obligationsmarknadens kärna skedde till fullo först i och med euromarknaden 1999.
Det byggdes ett riksomfattande järnvägsnät i Finland med hjälp av de låneemissioner som först ordnades av Mayer Carl von Rotshchild i Tyskland och vid sekelskiftet av Crédit Lyonnais i Paris. Järnvägsnätets betydelse i Finlands historia var avgörande: banorna förenade det vidsträckta landet till en ekonomisk och politisk helhet. Emissionerna av statsobligationer betonade också det autonoma Finlands ”statlighet”, på samma sätt som det nya ämbetsverkets namn, Statskontoret. Finland, som blev självständigt på 1920-talet, gav ut obligationer i New York och finansierade landets elektrifiering. Under andra världskriget var den inhemska upplåningen ett centralt verktyg i finansieringen av krigföringen: vid sidan av bankernas kontor fick krigsobligationer tecknas vid Statskontoret.
Statens upplåning hade stor betydelse för finansieringen av byggandet av ett rikstäckande järnvägsnät. På bilden syns Jänisjoki järnvägsbro, färdigställd år 1921. Bild: Arbetararkivet.
Upplåningens stora betydelse lyftes igen fram under lågkonjunkturen på 1990-talet: med hjälp av inhemsk och utländsk upplåning lindrade staten effekterna av den stora lågkonjunkturen och stödde den krissatta banksektorn. Man lyckades dock smälta de höga skuldbergen efter avvikelsen tills det kroniska underskottet i statsfinanserna efter finanskrisen 2008 verkar ha orsakat en ökning av den mer bestående skuldkvoten. Det återspeglas också i de årliga beloppen av statens upplåning. Statskontoret emitterar under sitt 150-årsjubileum skuldebrev för 44 miljarder euro i huvudsak till utländska investerare.
