Finska staten har tagit upp lån sedan 1800-talet. Genom dessa lån har staten finansierat investeringar i infrastruktur, utökat Finlands Banks valutareserv och skapat spelrum i finanspolitiken. Staten har genomfört största delen av sin låneupptagning genom att emittera obligationer både i hemlandet och på den internationella finansmarknaden.
Statistik om statsskulden (historiska uppgifter finns på rapporten om Statsskulden och BNP) >
Finlands ekonomi började utvecklas kraftigt efter mitten av 1800-talet. Byggandet av järnvägsnätet var en viktig faktor i den ekonomiska reformen. Järnvägarna förenade Finland och tack vare S:t Petersburgsbanan krympte också avståndet till det övriga kejsardömet.
1868 års obligationslån (S:t Petersburgsbanan)
Premieobligationslån, 43,5 år, Preussisk thaler, arrangörer Haller, Söhle Co. ja von Erlanger & Söhne, undertecknad av Robert von Trapp
Staten finansierade byggandet av järnvägarna nästan i sin helhet med lån från utlandet. Senatens hovleverantör var från och med järnvägslånet år 1862 M. A. von Rothschilds handelshus i Frankfurt. Under missväxtåren på 1860-talet upptog senaten lån från Rothschildarna också för att kompensera förlusterna till följd av missväxten.
1889 års järnvägslån (morteringar och karelska banan)
3,5 %, 60 år, tyska mark, finska mark och holländskt gulden, arrangörer S. Bleichröder, Direktion der Disconto-Gesellschaft, M. A. von Rothschild & Söhne bl.a., undertecknad av Herman Molander
Rothschildarnas bankhus i Frankfurt leddes av baron Mayer Carl von Rothschild, en av de mest inflytelserika bankirerna i Europa under sin tid. Rothschildarna hade banker i alla stora finanscentrum i Europa. Rothschildarnas bankrörelse var Europas mest kända på 1800-talet och dess roll i synnerhet i utvecklingen av staternas obligationsmarknad var stor.
På 1890-talet överförde finska staten sin upplåning från Tyskland till kapitalmarknaden i Frankrike. Rothschildarnas inflytande på kapitalimporten till Finland hade minskat redan tidigare; baron Mayer Carl von Rothschild hade avlidit år 1886. Det multinationella bankhusets filial i Frankfurt upphörde med sin verksamhet år 1901.
Kriget vände upp och ner på statsfinanserna. Statens utgifter mer än sjudubblades från år 1938 till år 1944. Av detta var hälften prishöjningar. Utgifterna för krigföringen svällde till det dubbla och tredubbla jämfört med de civila utgifterna.
De ökade utgifterna kunde finansieras med skatter och intäkter av skattenatur, inhemska och utländska lån samt centralbankskrediter. Vinterkriget hade betalats genom sedelfinansiering, dvs. statens upptagning av lån från Finlands Bank. Utgifterna för fortsättningskriget finansierades till stor del genom skärpt beskattning och införandet av nya skatter
Kriget gjorde Finland till en skuldsatt stat. När vinterkriget bröt ut uppgick statsskulden till 13 procent av bruttonationalprodukten. Vid fortsättningskrigets slut 1944 hade skuldbördan ökat till 64 procent. Den krigstida regleringen av finansmarknaden fortsatte i många avseenden att gälla under årtiondena efter kriget.
1941 års återuppbyggnadslån
4–5.5%, 4 years, Finnish mark, signed by Mauno Pekkala
Ännu under vinterkriget kunde Finland i sin upplåning också ty sig till utländska lån från Förenta staterna, Storbritannien och Sverige. Under fortsättningskriget försämrades emellertid Finlands möjligheter att få lån från utlandet och den inhemska skuldens andel av upplåningen ökade till över 90 procent.
Under krigstiden skaffades de inhemska krediterna genom obligationslån riktade till allmänheten och genom krigslån eller s.k. tvångslån. Pengar behövdes för att finansiera krigsansträngningarna och återuppbyggnadsarbetet. För att marknadsföra statsobligationer grundades i anslutning till Statens informationsverk Statslåneorganisationen sommaren 1941. För att effektivisera låntagningen deltog frivilliga medborgarorganisationer i försäljningen av lånen.
Kostnaderna för finska statens upplåning har återspeglat förutom läget i det internationella finanssystemet också det förtroende som Finland åtnjutit bland investerarna. Under dåliga tider har statens kostnader för upplåningen ökat och varit stora, men Finland har å andra sidan länge varit en av de mest pålitliga låntagarna i världen.
Finansmarknadens förtroende kan mätas genom en jämförelse av kostnaderna för finska statens upplåning med övriga länders motsvarande kostnader. En liten ränteskillnad ger uttryck för en mindre kreditrisk ur finansmarknadens synvinkel. I euroområdet används tyska statsobligationer allmänt som jämförelsegrund vid bedömningen av kreditrisken.
Kreditrisken gentemot Finland var som minst i slutet av 1800-talet. I synnerhet under tiden mellan världskrigen ställde sig finansmarknaden tvivlande till Finland, vilket framför allt återspeglade att Finlands ställning som granne till Sovjetunionen upplevdes som osäker. Kreditrisken började minska på nytt på 1970-talet, varefter Finland har hört till de mest uppskattade låntagarna på finansmarknaden.
Credit ratings reflect the credit rating agency’s understanding of the borrower’s ability and commitment
to honour its financial obligations. According to the latest updates in 2019, the credit rating agencies Fitch Ratings, S&P Global Ratings and Moody’s placed the Finnish government bonds in the second best rating group.
Kreditbetyget är kreditvärderingsinstitutets uppfattning om låntagarens förmåga och vilja att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser. Enligt nyaste uppgifter av år 2019, ratinginstituten Fitch Ratings, S&P Global Ratings och Moody’s gav finska statens långfristiga skuld det andra bästa möjliga kreditbetyget.
1872 års låneobligation (inlösen av donationsländer)
4,5 %, 39 år, mark, undertecknad av Herman Molander
1918 års frihetslån
5,5 %, 47 år, mark, undertecknad av Juhani Arajärvi
1920 års obligation (ersättande av krigsskador)
5,5 %, 48 år, mark, undertecknad av Juhani Wartiovaara
1938 års premieobligationslån (olympiska spel)
5 år, mark, undertecknad av Väinö Tanner
